Jag skriver det här för att få skriva av mig. Inlägget kanske försvinner om 1 minut, 1 dag, 1 vecka, kanske inte alls. We’ll see my friends.

Jag är rädd, någon gång varje dag kommer den stunden när man egentligen bara vill gråta, när man vill slå någonting väldigt hårt, när man vill slita av sig allt hår, när man vill skrika, när man helst av allt bara vill springa flera mil, fast alla vet att med min kondis orkar man knappt springa 1 kilometer. Jag förstår inte varför allt ska döljas, varför det ska vara så tyst om allting. Min bästavän kämpar varje dag med anorexia nervosa, och det finns ingenting att skämmas för över det. Hon kämpar ju. Varför skämmas? Det är en sjukdom, ingenting annat. Jag blir glad av henne, även fast jag ibland blir väldigt sur på henne men det är mest bara oseriöst sur, som varar i max 5 minuter. Hon är världens underbaraste vän som har funnits för mig i över halva mitt liv. Även fast det inte märks jämt, så älskar jag henne så otroligt mycket att jag inte kan beskriva det med ord, hur mycket jag än försöker och hur många adjektiv jag än försöker beskriva med, så går det inte. Det var vi som alltid busade tillsammans när vi var små, pysslade, lekte massvis med lekar, dansade i regnet, hon lärde mig att gå ner i split, vi kollade på filmer, vi pratade, vi bakade en hel del, vi shoppade, vi blev äldre. Man lär sig saker av allt som händer i livet. Även fast det låter helt absurt så har jag lärt mig att leva med hennes sjukdom, jag är van vid allt hon gör och allt hon inte gör. Det är som att lära känna en personlighet. En ny personlighet. Men man vänjer sig med tiden. Jag behandlar inte henne annorlunda än vad jag gör med mina andra vänner, jag tänker inte på henne som något annorlunda än vad jag gör med mina andra vänner. För hon är och kommer alltid vara min allra bästa vän. No matter what. Jag älskar henne av hela mitt hjärta. Allt löser sig till slut, men man kan inte hitta en väg utan stenar, men får lära sig att ta sig förbi stenarna. Man får kämpa. Men det är bara ett pansarskal. Jag uppskattar henne på ett helt annat vis än jag gjorde tidigare, jag har insett hur äckligt mycket hon betyder för mig. Men jag kan ändå inte låta bli att vara så rädd. Ibland är jag så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tänker för mycket, men man behöver tänka också. Det är så jobbigt utan henne.

Man står på sidan, ser hur hon försvinner utan att jag kan göra ett skit. Jag står och ser på. Det finns ingenting jag kan göra, mer än att finnas för henne. Det känns så långt ifrån tillräckligt som det kan kännas. Man känner sig värdelös, helt utan mening, man känner sig låg, maktlös. Jag vet inte. Det går inte heller att beskriva.

Om du läser det här, älskade vän, så ska du veta att du är stark. Du är världens finaste och att jag älskar dig så mycket mer än jag någonsin kommer kunna beskriva, hur länge jag än beskriver. Det går inte. Men du klarar det här, jag är helt säker på det. Det finns massvis av folk som lyssnar på dig, som bryr sig om dig. Och du vet vart jag finns. Hela dygnet, varje dygn, alltid för dig, mitt älskade, älskade hjärta. ♥